Jag älskar

Jag skrev just med Fia på msn. Hon älskar. Hon kommer aldrig att bli ensam tack vare det. En person som älskar kan aldrig bli ensam. Som hon skrev, att älska är det största man kan göra, och att älska sig själv.

Jag älskar. Jag älskar mina vänner, min mamma och min bror. Jag älskar varje dag, oavsett hur mörkt allting ser ut, så älskar jag innerst inne. Det är nog det jag måste komma ihåg. Att jag älskar, och att jag är älskad tillbaka. Även om jag inte älskar mig själv, så finns det människor omkring mig som jag älskar. Jag kommer nog inte att bli ensam jag heller.

Men att älska sig själv är svårt. Det är något jag måste jobba på. Att varje dag påminna mig själv om att jag gör en skillnad i någons liv. Att jag betyder något.

Det är ju svårt. För livets väg kan vara öde, mörk och fruktansvärt kall och ensam ibland. Men bakom varje krök finns det något nytt. Något som förändrar en som person, något som får en att växa.

Mörker kan inte existera utan ljus.

Whisper to me when I sleep. I will know.

Förvirrade tankar rusar ju som vanligt omkring innanför pannbenet. Vad betyder det där? Vad betyder det här? Jag vill ha en ordbok som tolkar tankar. Om det fanns en skulle jag köpa den ögonaböj. Men för tillfället får jag försöka tolka allt så gott det går med min egen, och vänners hjälp. Ja, det får duga.

I skrivande stund är jag mer förvirrad än någonsin förr. G och D är dagens förvirring och orosmoment. Lösning på problemet, om det ens är något problem, går inte för mig att finna. Jag har grävt ett djupt hål, och det är svårt att ta sig upp. Men grävt har jag gjort, så nu får jag stå mitt kast. Men ett sådant här i-lands problem känns verkligen lönlöst att ödsla tid på, då barnen i Afrika svälter. Men vad kan jag göra? Detta i-lands problem är min vardag. Jag bor inte i Afrika jämte med dom svältande barnen. Och dåligt samvete för det tänker jag då inte ha. Mina problem kan verka banala i jämförelse med deras, men problem är dom none the less.

Det är även annat förutom G och D som gnager i mina tankar. Men hur jag ska lösa tankarna, dåliga samvetet och hatet kring det, ja, det vet jag faktiskt inte. Tiden löser allt. Eller hur?


Ingen ska bli sårad.





Idag var jag med Fia. Vi pratade, funderade, var allmänt djupa. Och vi hatade lite också. Vi hatade och älskade, och hatade lite till. Omväxling förnöjer liksom. Vi åt räkmackor, med ägg.

Jag gillar Fia. Med henne kan jag vara mig själv, hon förstår. Det funkar med henne helt enkeltl. Tummen upp så att säga.

Jag drack även en hallonsoda. Hon drack latte. Vi var världsvana på T.A

Två inlägg på en och samma dag? Vad fan? Jag bloggar inte. Jag gör ju faktiskt inte det(detta är något helt annat än bloggande, detta är....hypertext!)

Morgontrött och smått hatisk

Nu har även jag, bloggandets antikrist skaffat mig en blogg. Hur kunde detta hända, jag har svurit dyrt och heligt på att inte bli indragen i bloggandet. Jag skulle stå emot. Men icket. Nu har jag en blogg, men det är faktiskt en skoluppgift. Vi ska i text C blogga. Jahupp. Inte fan vet jag vad en vettig blogg ska innehålla.

Ska man blotta hela sin själ, visa vem man verkligen är på djupet? Ska man berätta om alla fester man varit på och hur otrligt full man blev? Ska man skriva ner varje lösryckt tanke för allmänn beskådan? Eller ska man helt enkelt skriva: Jag åt fiskpinnar idag! Och sen så är det bra med det?


Min blogg kommer att vara kortlivad tror jag. Men säker kan man ju inte vara, jag kanske blir otroligt fascinerad av hela fenomenet och blir bloggerskan nummer ett. (haha, as if!) Men så länge det krävs av mig för skolarbetet kommer bloggen att vara igång. Säkerligen en två- tre inlägg i veckan. Oh mi gosh, jag kanske till och med kommer att ta detta seriöst.

Men innersta känslor kommer nog inte att skrivas här. Det sparar jag till dom som bör veta och inte alla som vill veta.


Peace out.