Someday I will.

Young girl don't cry. You will soon drift away.

The tears will dry, your wings will spread and you will fly. Just hold on, your time will come. Every single night you ask for a sign that it will all work out fine. Every night you drift away in sleepless dreams. Just hold on. Hold on. Every day a little piece of you die, every day you have to fight just a little bit more. Hold on. Your time will come.

Young girl don't cry. You will soon drift away.













Imorgon, idag, igår. Känslan den består.

Asfaltsblommansomdoftaravdrömmar

Att vilja byta skepnad, liv. Det har vi alla önskat. Jag önskar det nu mer än någonsin. Att gå en mil i någon annans skor, må dom vara förstora, må dom vara försmå, men gå vill jag. En mil i någon annans skor. Dom skulle inte vara mina. Jag skulle få en upplevelse utan dess like. Jag skulle inte behöva vara mig i en mil. En mil är allt jag begär.

Verklighetens vassa kanter petar hål på min drömbubbla.
Jag dras tillbaka och har på mig mina egna skor.

Underbara sömn?

I do not wish for you to die. I do not wish for you to cry. A little rhyme in these trying times. Please dear. Smile.

Jag drömmer mardrömmar.

Into the wall I run. Over and over again.

Jag var hos doktorn idag. En underbar kvinna som det gick fruktansvärt bra att prata med. Det blir uppföljningsbesök, det är jag säker på. Men nu kankse, kanske, jag vågar hoppas på att saker och ting kommer att gå i rätt riktning.

Jag har även tagit ett snack med min mentor, Britta. Så nu är hon instatt i situationen, och jag måste säga att det känns bra. Jag blottar inte mitt innersta för folk. Inte ens mina närmaste vänner i princip. Men Britta vet nu. Och jag tror att det känns bra. Det kommer nog att bli lättare nu då hon vet och förstår. Ja. Det är en bra sak. Hon ska få uppdateringar och så, så att hon vet hur det går.

Det känns bra att hon bryr sig.



Mamma är också nöjd över att jag har varit hos doktorn. Doktorn var nöjd över att jag gick till henne. Fia är nöjd över att jag gick till doktorn. Thomas är nöjd. Storebror min är nöjd. Ja, alla är nöjda.

Jag är nog nöjd jag också.


Vi hoppas på det bästa. Tummen upp.

Imorgon, idag, igår. Nu räcker det. (Enligt mamma)

Jag ska till doktorn. När vet jag inte, men dit ska jag. Idag sa mamma "Det räcker med det här nu. Nu ska vi fxa hjälp åt dig." Så hjälp ska fixas. Detta har varit ett ömt ämne mellan mamma och mig. Jag har tassat runt det på tårna och smugit som bara den. Men mamma vet, mammor vet liksom. Hon har sett hur det har slitit på mig, och att jag snart inte orkar mer. Mamma bryr sig. Därför ska hon, mot min vilja, tvinga mig till doktorn.

Jag gillar inte doktorn. Jag hatar att gå dit. Men nu måste jag. Situationen är inte hållbar. Det funkar bara inte längre. Det blir nog bra ska vi se. Doktorn får lov att fixa mig. Håll tummarna allihopa.

Mamma och jag ska nog prata om det här på måndag, och ringa och boka tid. Vi ska nog få ordning på mig med. Det finns inget som ett hopplöst fall, inte ens jag.

Can't say I was never wrong

Misstag är till för att vi ska lära oss. Varje gång du väljer fel väg så hittar du någonting nytt. Allt formar dig till den du är.


Jag har gjort fruktansvärt många misstag i mitt ännu väldigt korta liv. Misstagen har ett fåtal gånger varit till min fördel, och fler gånger än jag kan räkna har de sårat mig, människor runt om mig och inte minst de personer jag älskar.

Misstag sker. Men måste dom ske så ofta?

Let me sleep, because when I sleep I dream that you are here

Är drömmar ouppnåeliga mål?

Jag börjar tro att dom är det. Drömmen som alltid trycker på i tankarna som aldrig lämnar mig ifred. Drömmen jag åtrår mer än något annat. Den är ouppnåelig. Är det meningen att den ska vara så? Att jag ska drömma för att sedan få drömmen punkterad av verklighetens vassa kanter och störta mot marken i en rasande fart för att landa hårt.

Är det meningen att drömmar ska vara onåbara? Är drömmar helt enkelt för bra för att vara sanna? Är drömmar där för att få oss att inse att verkligheten aldrig kommer att bli lika bra?

Vem har svaren? Skapar vi våra egna svar på samma sätt som vi skapar våra egna drömmar?

Konfunderad tjej_91 ska nu försöka sova. Och drömma. Klockan är 01:35 och tankarna virvlar omkring snabbare än någonsin.

Motivate me.

Nu räcker det. Jag pallar inte mer.

In hate we believe?

Hat. Det omringar oss.

Tror vi att hatet får oss att uppskatta något annat mer? Blir man inte bara ensam och bitter av att hata? Allt detta hat får mig att gå i baklås. Jag hatar själv, jag hatar måndagar, då man måste stiga upp. Jag hatar att vara sjuk. Jag hatar trångsynta människor med, i min mening, löjliga fördommar. Jag hatar en hel del. Men allt hatet som genomsyrar varenda människa känns förjävla jobbigt. Ja, jag svor i min blogg.

Håll med mig nu va? Tycker inte ni att hatet är jobbigt?

Att varje dag hata. Jag finner själv nöje i att hata. Det kan vara uppfriskande. Kalla mig hypokritisk, men allt hatet riktat mot allt och inget känns onödigt och energikrävande. Att hata allt och alla hela tiden, att utnyttja ordet och bortse från dess egentliga, mycket allvarliga, betydelse. Kan vi inte göra bättre än så? Kan vi inte hata det som behöver hatas? Orättvisor, och nu menar jag inte att det regnade en lördag, utan nu menar jag att oskyldiga människor dör. Att hjärtan krossas. (JA, man får hata ett krossat hjärta) Att folk sviker. Och så vidare.

Vi behöver inte hata att vi inte har råd att köpa den där tröjan eller att vi inte får åka någonstans för våra föräldrar som "bara inte förstår hur det är....!". Vi kan ogilla det hur mycket vi vill. Men att hata, det är för mycket.


Hate consumes us.


Jag ska bli bättre på att inte hata. Jag ska bli bättre på att gilla.