Att leva eller inte leva. Det är ingen fråga.

Nu då jag skriver dessa första ord är klockan 23:53. Snart ska jag sova. Det ska bli skönt. Sömn ger mig ingenting just nu. Jag vaknar lika trött som då jag gick och la mig, om inte tröttare. Men i längden är det bra. I längden kommer jag att vakna utvilad. Men som mamma sa "det tog inte en vecka för det att bli så här, så det kommer inte att ta en vecka för det att bli bra heller." och det är ju väldigt sant. Tiden är min fiende och min vän. Just nu bara min fiende, men snart så blir den nog min vän också.

På tal om tid, jag är så rädd att vakna upp om 20-30 år och tänka "vad fan har jag gjort med mitt liv?". Jag vill inte tänka en massa "tänk om", jag vill inte ångra någonting. Löjliga drömmar, det är jag medveten om. Men jag vill leva innan det är försent. Målet är: Inga tänk om, go for it. Jag ska leva om det så är det sista jag gör. Jag vägrar att hållas bunden med rep gjorda av folks förväntningar och åsikter. Det är ju mitt liv liksom. Acceptera det eller ignorera det, välj själv. Rör mig inte i ryggen. Om jag väljer fel, ja då lär jag märka det. Om jag väljer rätt, underbart. Varje gång man går vilse i livet hittar man något nytt. Må det vara dåligt, må det vara bra, men en ny erfarenhet är det none the less. Jag ska börja samla på erfarenheter. Jag har redan några. Nu ska samlingen bara bli större.


Lev livet allihopa. Ni får bara en chans.

Hejsan där.

Utvecklingssamtal idag. Det gick ju. Mamma, jag och Frippe pratade på i närmare en timme. Jehupp. Mitt lillfinger gör ont. Jag är förkyld. Imorgon ska jag bowla.

Nu ska jag lyssna på musik. Hejhopp.

Anonym sa

"De märks på människor som försöker. Dom lever"



Då lever jag då. För jag försöker verkligen.


Hej du anonym. Vem är du? Jag vill verkligen höra vad du menade med den kommentaren på mitt inlägg för ett tag sen. Det fascinerade mig.

Intresseklubben noterar

Idag så gick jag till vårdcentralen. Provtagning stod på schemat. Ett blåmärke i vänstra armvecket blev följden. Som min läkare sa: Vi ska utesluta fysiska fel, såsom nedsatt lever-, njur- och köldkörtel funktion. Bland annat. Sedan ska vi kolla dina hormoner, kalcium, kalium osv.

Så nu är mitt blod i tre rör på analys. Håll tummarna att jag mår bra va? Det gör jag. Fast det skulle nästan vara lättare att ta itu med ett fysiskt problem... Då skulle jag få veta varför det är som det är. En konkret orsak.


Idag var ytterligare en tung dag. Jag fösov mig mycket till min irritation. Jag HATAR att försova mig, att vara sen. Men det är jag ändå hela tiden. Jag HATAR att skolan går dåligt för mig. Men jag känner mig fast i en hopplös nedåt spiral. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill fixa allt, nu, gärna för tio minuter sen. Men jag kan inte. Jag vet inte hur jag ska göra för att fixa detta. Detta kommer inte sluta bra.


Jag SKA klara det här. Men jag vet bara inte hur ännu. Jag får lov att prata med alla mina lärare och se vad jag kan göra. Eller kanske inte prata, men skriva till dom iaf. Det är lättare. Jag grät ju nästan då jag pratade med Britta om allt. Ja. Det där ska jag ta itu med på måndag.



Trevlig helg allihopa. Det ska jag försöka ha!

Tung dag idag.

Idag var en tung dag. Tung tung tung. Men Karin och Firris gjorde den bättre då vi gick till stan tillsammans. Jag saknar er faktiskt :/ Och Theresia också!

Tack Karin för att du höll i mig då jag höll på att trilla hela tiden <3


Rickard är nog den bästa läraren någonsin. Idag då jag bad tusen gånger om ursäkt för att jag inte kunde hålla mitt tal så gav han mig en kram och sa precis vad jag behövde höra. Tack Rickard för att du förstår.

Nu kvarstår bara att ta tag i allt annat. Jahapp. Det känns jobbigt. Hur ska jag klara av det här? Det blir intressant att se.

Blåbär makes no sense

Karin skrev till mig på bdb att hon gillar min blogg. Det var kul att höra! (Här skulle jag skrivit en smiely, men jag vill inte ha en smiley. Så detta är istället för en!)




Dagen var ju lite sådär faktiskt. Kunde definitivt varit bättre. Men snart så, snart blir dagarna bra. Hoppas jag.

Inatt hade jag en väldans mysig dröm. Jag har dagdrömt vidare på den idag. Det var mys. Jag gillar att drömma, det har jag skrivit förut, men jag gillar att upprepa mig. Jag tycker att alla borde drömma, spelar ingen roll om det blir en besvikelse i slutändan. Att drömma är ju så underbart just för stunden. En tillfällig fix liksom.

Nej, nu ska jag lägga mig i min säng. Lyssna på musik. Och drömma. (Jag kommer nog tänka lite också, vilket inte är lika bra som att drömma. Tankar brukar förstöra för mig.)

Vem?

Vem försöker jag lura?



Detta måste jag fundera mer på. För lurar någon gör jag.

Allt och inget. Typ.

Jag vet inte riktigt vad jag vill förmedla med detta specifika inlägg. Jag ville bara skriva något helt enkelt. Så skriva ska jag göra!

Under de senaste dagarna har jag tänkt mycket. Massor, faktiskt. Jag kunde vid ett tillfälle känna hur min hjärna gjorde ont. Illa.

"You think way more than normal" Skrev en person till mig. Ja, jo, så kanske det är.

Jag funderar på allting, jag tänker ut möjliga och omöjliga scenarion som berör precis allt i mitt liv. Tankarna läggs på hög och sen så är hjärnan full. Men slutar jag tänka massor för det? Absolut inte, det vore ju den smarta saken att göra. Då måste jag, idiot som man är, fortsätta tänka och förstöra för mig själv. Bra jobbat Amanda *klapp på axeln*.

Summa summarum: Sluta tänk så förbannat!

Verkligheten vs drömmarna

Verkligheten skrämmer mig. Att kallduschas av verkligheten. Det skrämmer mig.



Jag är en drömmare. Jag lever i en värld av fantasier och drömmar som då och då övergår i verklighet. Men i drömmarnas värld känner jag mig säker, trygg. Där bestämmer jag utgången av handlingar begådda av mig själv och andra. Där kan allt vara som jag vill att det ska vara. Men utanför drömmarna måste jag foga mig efter verklighetens vassa kanter, och mer än en gång har jag fått en kant instucken i sidan. Det är lika obehagligt varje gång.


Låt mig drömma. Drömma mig bort till mitt hjärtas åtrådda verklighet. Låt mig drömma.

Hej hopp.

Jag tänker. På allt, hela tiden. Det är inte en lugn stund innanför pannbenet. Det är ju bra. Och dåligt. Då jag vill att tankarna ska lämna mig ifred så gör dom naturligtivs inte det. Vissa tankar är ju otroligt angenäma, men flertalet är av det obehagligare slaget. Det är dom tankarna jag måste lära mig att få distans till. Att inte låta dom ta kontrollen. Det ska jag jobba på.

Hej hopp. Vad otippat inlägg.


Puss.