Att leva eller inte leva. Det är ingen fråga.

Nu då jag skriver dessa första ord är klockan 23:53. Snart ska jag sova. Det ska bli skönt. Sömn ger mig ingenting just nu. Jag vaknar lika trött som då jag gick och la mig, om inte tröttare. Men i längden är det bra. I längden kommer jag att vakna utvilad. Men som mamma sa "det tog inte en vecka för det att bli så här, så det kommer inte att ta en vecka för det att bli bra heller." och det är ju väldigt sant. Tiden är min fiende och min vän. Just nu bara min fiende, men snart så blir den nog min vän också.

På tal om tid, jag är så rädd att vakna upp om 20-30 år och tänka "vad fan har jag gjort med mitt liv?". Jag vill inte tänka en massa "tänk om", jag vill inte ångra någonting. Löjliga drömmar, det är jag medveten om. Men jag vill leva innan det är försent. Målet är: Inga tänk om, go for it. Jag ska leva om det så är det sista jag gör. Jag vägrar att hållas bunden med rep gjorda av folks förväntningar och åsikter. Det är ju mitt liv liksom. Acceptera det eller ignorera det, välj själv. Rör mig inte i ryggen. Om jag väljer fel, ja då lär jag märka det. Om jag väljer rätt, underbart. Varje gång man går vilse i livet hittar man något nytt. Må det vara dåligt, må det vara bra, men en ny erfarenhet är det none the less. Jag ska börja samla på erfarenheter. Jag har redan några. Nu ska samlingen bara bli större.


Lev livet allihopa. Ni får bara en chans.