Hejdå!

Nejmen Hejdå allihopa.

Nu åker jag snart. Om 54 timmar sitter jag på planet mot Köpenhamn och en 18 dagars semester hemifrån som ska bli mer underbar än jag kan beskriva med ord. Alla demoner, alla problem, allt det dåliga tänker jag lämna här hemma och nu ska jag vara glad. I 18 dagar ska jag vara lycklig. Det känns bra.


En vecka i Köpenhamn med Thomas som jag saknar något så otroligt. Massa bra! Mamma är en klok kvinna som föreslog att jag skulle åka dit. Och Thomas och hans mamma är underbara människor som tar emot mig med öppna armar, där är jag alltid välkommen. Det vet jag. Thomas är en sådan vän som alla förtjänar att ha, och som jag faktiskt har. Han har aldrig dömt mig, han har aldrig velat att jag ska förändra mig. Nej, han vill att jag ska vara precis som jag är.

Sedan 9 dagar med Daniel, kärlek, i England. Vem kunde ana att man kunde sakna någon så enormt? Doften av honom på min kudde har försvunnit, men jag minns hur söt han var då han sov där. Hur underbart det var att vakna brevid honom. Att ha honom nära. Nej vet ni vad, jag vet hur kärlek känns. Fjärilar-i-magen kärlek. Dom 9 dagarna kommer att vara underbara. Synd att det kommer att ta slut bara. Men det ska jag inte tänka på då jag är där, nej inte alls. Jag ska njuta av varje sekund! Jag ska låta mig själv vara lycklig, och inte sätta käppar i hjulen som jag har en tendens att göra. Långdistans är jobbigt, men värt varje minut av saknad. Han är värd det, för han är det finaste jag har.

Sen tillbaka till Köpenhamn för en natt där, och sedan en hel dags resande med mycket väntande på flygplaster för att sedan hamna här hemma igen. Jag kan inte påstå att jag längtar speciellt mycket tills dess. Nej, jag kommer nog inte att vilja åka hem igen. Men det måste jag ju.



Ha ett bra lov, för det ska jag definitivt ha!