Då var det klappat och klart

Den 17 juli åker jag till stockholm med Olivia, hem kommer vi den 28 juli.

4 till 10 agusti åker mamma och jag till London.

Jag gillar att inte vara hemma.


(:

Bakomliggande faktorer.

Meningen med livet, ja. Vad är meningen med livet?

Jag är övertygad om att meningen med livet skiljer sig vitt och brett från person till person. Att samma slut skulle passa in på oss alla verkar väldigt underligt tycker jag.

Vid dags datum är meningen med mitt liv att överleva, ta mig igenom varje dag och för mig att försöka mitt yttersta att inte falla tillbaka till "det". "Det", är den desperata period som har kantat mitt korta liv, då jag tagit till allt mer extrema medel för att komma ifrån det onda. Jag ska inte tillbaka till "det", även om det så tar livet av mig. (En motsägelse, lustigt kan tyckas)

Ändå så känner jag att vägen kanske leder mig tillbaka till "det". Jag hoppas på seratonin nivån. Jag hoppas av hela mitt hjäta.

Som Monica sa: Det har aldrig varit fel på din logik, du kan bara inte tillämpa den ännu.

Och precis så är det. Jag kan inte tillämpa det jag vet är rätt, utan jag faller tillbaka till det som är fel.


Vill någon leka någon dag, ta en milkshake eller så. Hör av er. Ni som betyder något har mitt mobilnummer already.

Underbara älskade

Underbara älskade, jag hatar dig. Jag älskar dig. Jag hatar att älska dig. Jag älskar att hata dig.




Idag var en helt okej dag, jag har gjort absolut nada, men det behövdes.

Imorgon ska jag till mormor och sy, sedan städa lägenheten. Och sedan vet jag ej, kanske Boden Alive? Får se.

Snart ska jag och Olivia boka våran resa till Stockholm och snart fyller jag 18, och snart åker jag och mamma till London, och snart får jag vara med Daniel igen. Underbart. Jag längtar till alla mina snart. Det ska bli fint.

Skakad, inte omrörd.

Jag lovade mig själv. Jag gjorde det. Men du gör det så svårt för mig att stå emot. Jag försöker fixa den fuckade seratonin nivån i min hjärna, men går det? Nej. Jag tror inte det. Kemiska obalanser suger.

Mamma vill att de ska kolla om jag har något fel på min köldkörtel, de vill inte de göra. Big shocker there, eller så inte.

Varje natt vaknar jag upp av mina mardrömmar, obehagligare för varje gång. Men nu är jag i alla fal van vid dem. Nu behöver jag inte två timmar för att lugna ner mig. Nu vet jag att det bara är på låtsas.



Hur lång tid ska det ta? Jag har redan gett det 6 år av mitt liv.

Syrefattiga blåbär

Precis som vanligt har jag ingenting av vikt att förmedla. Jag har aldrig något av vikt att förmedla. Det är sådan jag är, syrefattig liksom.

Idag har jag spenderat pengar. Köpt kläder. Och festis-cactus lime.


Är det så här livet ska kännas? Tomt? Ingenting känns som det ska, inte just nu i alla fall. Jag har ingenting. Jag är ingenting. Jag kommer aldrig att bli någonting eller någon. Nu ska jag bara förlika mig med den känslan.



Imorgon är en ny dag, låt oss hoppas att solen skiner både utanför fönstret och inom mig. Den som lever får veta.


Puss på Sofia Persson. För hon är bra, bäst.

Precis allt och INGET

I augusti åker jag och mamma på semster i sex dagar till London. Impulsboka for the win. Nu ska vi bara hitta ett hotel. Men det löser sig.

Den 23 Juni så ska jag till min psykolog Monica för vad jag tror är sista gången. Jag fyller ju nämligen 18 i Juli. Då får jag inte gå till PBU längre. Jag kanske får gå till Öppenvården och vuxenpsykiatrin, men jag vet inte om jag vill. Jag gick ju bara dit för mammas skull. För att hon inte skulle behöva oroa sig. Visst, Monica är bra. Men jag gillar inte det bemötande jag har fått, ingen respekt för mig. Men så fort mamma var med, då hände det saker.

Allt tjorv med läkarna som inte skött sitt jobb, alla medeciner, beroenden av narkotika som dom gav mig. Nej. Jag tycker inte om hur det har varit. Jobbigt är bara förnamnet. Och det funkar ju hursomhaver inte längre, jag vaknar upp i en dimma varje morgon, för trött för att orka resa mig upp. Så ska det ju inte vara, eller?

Antideppen... Ja den är ju ett kapitel i sig. Jag vet ärligt inte om den fungerar alls. Jag känner ingen skillnad och nu har jag ju faktiskt ätit den i flertalet månader.

Och just det. Då jag åkte in till akuten i februari på grund av mina utslag och blåmärken över hela mig som kom från ingenstans så fick jag det värsta bemötandet i världen.

"Vi får in nog många som dig här. Sluta upp med vad du håller på med"

Tack. Precis vad jag behövde höra. NOT.

VEM FAN SÄGER NÅGOT SÅNT TILL EN ANNAN MÄNNISKA?

Fine, jag vet att jag inte borde göra vad jag gör och så vidare, men vars i hela helvete tog professionalismen vägen. Man säger inte så, speciellt inte då man vet att någon inte mår bra och måste kämpa sig igenom varje dag. Det är inte okej.


Hela mitt liv det senaste året är bara en dimma, minnena kommer och går, speciellt perioden november/december 2008. Då gick jag omkring i en drogframkallad dimma, given till mig av en läkare på PBU. Tack. Tack för att jag missade en del av mitt liv PBU. Tack.

Att jag gör något som är skadligt mot mig själv, ja det vet jag. Att jag borde sluta det vet jag också. Men, hur lätt är det då man ber om hjälp och möts av otrevligheter? Ge upp har aldrig varit ett alternativ även om jag velat göra det mer gånger än jag kan räkna.

Vad har jag egentligen att förlora?

Nu ska jag ta en jordgubbe, låtsas att det är sommar. Och jobba på att inte ge upp, även om det nu ter sig lättare än någonsin.

Nu gick jag sönder

Litegranna gick mitt hjärta i tusen bitar. Men jag kommer över det snart. Det är bara jobbigt som fan i några dagar. Jag älskar ju honom liksom. Det är jobbigt att det ska behöva göra så ont att säga hej då.


Men senast i augusti får jag träffa honom då jag och mamma åker till London i sex dagar. Fint ska det bli.

Gräset är alltid grönare på andra sidan

På onsdag afton så kommer min Daniel hit. Då får jag fly verkligheten en liten stund med honom, och i tolv underbara dagar ska det vara Han och Jag igen. Det kommer att bli fint.



Jag har även en ny klänning till studenten, spännande va?

Och på tal om studenten, hur går det med byxorna Oski?