Precis allt och INGET

I augusti åker jag och mamma på semster i sex dagar till London. Impulsboka for the win. Nu ska vi bara hitta ett hotel. Men det löser sig.

Den 23 Juni så ska jag till min psykolog Monica för vad jag tror är sista gången. Jag fyller ju nämligen 18 i Juli. Då får jag inte gå till PBU längre. Jag kanske får gå till Öppenvården och vuxenpsykiatrin, men jag vet inte om jag vill. Jag gick ju bara dit för mammas skull. För att hon inte skulle behöva oroa sig. Visst, Monica är bra. Men jag gillar inte det bemötande jag har fått, ingen respekt för mig. Men så fort mamma var med, då hände det saker.

Allt tjorv med läkarna som inte skött sitt jobb, alla medeciner, beroenden av narkotika som dom gav mig. Nej. Jag tycker inte om hur det har varit. Jobbigt är bara förnamnet. Och det funkar ju hursomhaver inte längre, jag vaknar upp i en dimma varje morgon, för trött för att orka resa mig upp. Så ska det ju inte vara, eller?

Antideppen... Ja den är ju ett kapitel i sig. Jag vet ärligt inte om den fungerar alls. Jag känner ingen skillnad och nu har jag ju faktiskt ätit den i flertalet månader.

Och just det. Då jag åkte in till akuten i februari på grund av mina utslag och blåmärken över hela mig som kom från ingenstans så fick jag det värsta bemötandet i världen.

"Vi får in nog många som dig här. Sluta upp med vad du håller på med"

Tack. Precis vad jag behövde höra. NOT.

VEM FAN SÄGER NÅGOT SÅNT TILL EN ANNAN MÄNNISKA?

Fine, jag vet att jag inte borde göra vad jag gör och så vidare, men vars i hela helvete tog professionalismen vägen. Man säger inte så, speciellt inte då man vet att någon inte mår bra och måste kämpa sig igenom varje dag. Det är inte okej.


Hela mitt liv det senaste året är bara en dimma, minnena kommer och går, speciellt perioden november/december 2008. Då gick jag omkring i en drogframkallad dimma, given till mig av en läkare på PBU. Tack. Tack för att jag missade en del av mitt liv PBU. Tack.

Att jag gör något som är skadligt mot mig själv, ja det vet jag. Att jag borde sluta det vet jag också. Men, hur lätt är det då man ber om hjälp och möts av otrevligheter? Ge upp har aldrig varit ett alternativ även om jag velat göra det mer gånger än jag kan räkna.

Vad har jag egentligen att förlora?

Nu ska jag ta en jordgubbe, låtsas att det är sommar. Och jobba på att inte ge upp, även om det nu ter sig lättare än någonsin.