In hate we believe?

Hat. Det omringar oss.

Tror vi att hatet får oss att uppskatta något annat mer? Blir man inte bara ensam och bitter av att hata? Allt detta hat får mig att gå i baklås. Jag hatar själv, jag hatar måndagar, då man måste stiga upp. Jag hatar att vara sjuk. Jag hatar trångsynta människor med, i min mening, löjliga fördommar. Jag hatar en hel del. Men allt hatet som genomsyrar varenda människa känns förjävla jobbigt. Ja, jag svor i min blogg.

Håll med mig nu va? Tycker inte ni att hatet är jobbigt?

Att varje dag hata. Jag finner själv nöje i att hata. Det kan vara uppfriskande. Kalla mig hypokritisk, men allt hatet riktat mot allt och inget känns onödigt och energikrävande. Att hata allt och alla hela tiden, att utnyttja ordet och bortse från dess egentliga, mycket allvarliga, betydelse. Kan vi inte göra bättre än så? Kan vi inte hata det som behöver hatas? Orättvisor, och nu menar jag inte att det regnade en lördag, utan nu menar jag att oskyldiga människor dör. Att hjärtan krossas. (JA, man får hata ett krossat hjärta) Att folk sviker. Och så vidare.

Vi behöver inte hata att vi inte har råd att köpa den där tröjan eller att vi inte får åka någonstans för våra föräldrar som "bara inte förstår hur det är....!". Vi kan ogilla det hur mycket vi vill. Men att hata, det är för mycket.


Hate consumes us.


Jag ska bli bättre på att inte hata. Jag ska bli bättre på att gilla.