Intet för intet som lögner räddar en

Och precis som vanligt kommer ett inlägg i bästa Amanda stil. Du gissade helt rätt, negativt och tjatigt kommer det att bli. Kanske lite glatt i slutet, det återstår att se.


Att jag inte sover så bra med tanke på all den jävla medecin jag trycker i mig varje dag gör mig förbannad så att det inte finns någon like. Att sova är ett behov som ej går att ignorera.

Har ni någonsin önskat er något så desperat att det gör ont inuti? Ersätt det ni önskade med sömn så vet ni hur det är för mig. Jag har inte vaknat utvilad på, ja jag vet inte hur länge. Jag minns inte. Så länge sen var det.

Jag börjar lessna så smått nu. För jag känner hur min kropp strejkar, hur min hjärna strejkar och hur varje cell i min kropp skriker nej och återigen NEJ. Jag orkar snart inte ta min medecin längre, fast jag kan ej heller sluta ta den. Pest eller kolera, vad väljer man?


Ge upp? Nej, det kan man ju inte göra.



Snart, så snart får jag vara fri och för första gången andas och sova då jag kan.

Allt och inget, mest inget faktiskt.

Jag har tänkt en hel del på sista tiden. Jag har tänkt och försökt klura ut vad det är jag egentligen tänker på.

Varje dag, varje andetag, varje leende kräver så mycket av mig. Jag är helt utmattad av att ha levt i en lögn i flera år. Allt skulle ju bli bättre, men på ett halvt år så har allt blivit så mycket värre. Allt, precis allt har blivit mer komplicerat, det är inget vanligt liv jag lever, med vanliga tonårs bekymmer. Sure, jag har också mina stunder av tonårs problem. Men jag har även en hemlighet som nästan ingen vet om. En hemlighet som skaver i hjärnan, som lämnar mig utmattad. En hemlighet som måste förbli en hemlighet. Jag kan inte.

Jag orkar inte, men för personerna hemligheten berör så måste jag orka. Jag ska orka. Jag måste.

Varför kunde inte allt bara ha ordnat sig i och med det där otroligt jobbiga mötet med min mamma och onämnda två kvinnor i ett kalt rum med kalla väggar och alla ögon på mig? Varför kunde inte alla dessa piller som läkarna tycker att jag behöver ha gjort någon skillnad? Varför?

Frågan utan svar. Varför.

Jag försöker få ut min frustration på alla de sätt och vis, men INTE på mina vänner och de som står mig nära. Men ibland slinter det även för mig.

Till Sofia Persson. Jag ber tusen gånger om ursäkt. Du förtjänade inte vad jag sa till dig.

Idag är imorgon igår, hur ska jag klara detta?

Idag lossnade en bit av mitt hjärta igen. Igen. Och igen. Jag vet inte riktigt när och hur, men lossnat har det. Jag orkar snart inte laga mig själv. Jag är så otroligt nära att ge upp. Det kommer ju aldrig att bli bra, så då kan jag ju lika gärna strunta i det. Eller?

Varför ska jag leva så här, det gör ju så ont. Trasig Amanda. Här sitter jag i mitt rum, ensam, trasig. Ingen behöver veta. Det blir bra, det är så enkelt men samtidigt så svårt. Det trasiga kan lagas så lätt, eller svårt, beror på vilken väg man väljer. Jag kanske gör allt mer komplicerat än vad det behöver vara. Jag har ju blivit tillsagd förut att jag gör allt mer komlicerat än vad det behöver vara, för att jag tänker för mycket.

Men jag kan INTE stänga av mitt huvud, det är kanske det som är problemet. Det är kanske där det felar.

Jag vet varken ut eller in och jag vill fly verkligheten.

Jag tänker gå på en promenad. Nu. Jag kan inte vara ensam hemma just nu, utomhus låter bättre.

Godmorgon...

...jag har inte sovit i natt.

Jag är trött. Jag orkar inte. Jag vill ge upp nu.