Intet för intet som lögner räddar en

Och precis som vanligt kommer ett inlägg i bästa Amanda stil. Du gissade helt rätt, negativt och tjatigt kommer det att bli. Kanske lite glatt i slutet, det återstår att se.


Att jag inte sover så bra med tanke på all den jävla medecin jag trycker i mig varje dag gör mig förbannad så att det inte finns någon like. Att sova är ett behov som ej går att ignorera.

Har ni någonsin önskat er något så desperat att det gör ont inuti? Ersätt det ni önskade med sömn så vet ni hur det är för mig. Jag har inte vaknat utvilad på, ja jag vet inte hur länge. Jag minns inte. Så länge sen var det.

Jag börjar lessna så smått nu. För jag känner hur min kropp strejkar, hur min hjärna strejkar och hur varje cell i min kropp skriker nej och återigen NEJ. Jag orkar snart inte ta min medecin längre, fast jag kan ej heller sluta ta den. Pest eller kolera, vad väljer man?


Ge upp? Nej, det kan man ju inte göra.



Snart, så snart får jag vara fri och för första gången andas och sova då jag kan.