Allt och inget, mest inget faktiskt.

Jag har tänkt en hel del på sista tiden. Jag har tänkt och försökt klura ut vad det är jag egentligen tänker på.

Varje dag, varje andetag, varje leende kräver så mycket av mig. Jag är helt utmattad av att ha levt i en lögn i flera år. Allt skulle ju bli bättre, men på ett halvt år så har allt blivit så mycket värre. Allt, precis allt har blivit mer komplicerat, det är inget vanligt liv jag lever, med vanliga tonårs bekymmer. Sure, jag har också mina stunder av tonårs problem. Men jag har även en hemlighet som nästan ingen vet om. En hemlighet som skaver i hjärnan, som lämnar mig utmattad. En hemlighet som måste förbli en hemlighet. Jag kan inte.

Jag orkar inte, men för personerna hemligheten berör så måste jag orka. Jag ska orka. Jag måste.

Varför kunde inte allt bara ha ordnat sig i och med det där otroligt jobbiga mötet med min mamma och onämnda två kvinnor i ett kalt rum med kalla väggar och alla ögon på mig? Varför kunde inte alla dessa piller som läkarna tycker att jag behöver ha gjort någon skillnad? Varför?

Frågan utan svar. Varför.

Jag försöker få ut min frustration på alla de sätt och vis, men INTE på mina vänner och de som står mig nära. Men ibland slinter det även för mig.

Till Sofia Persson. Jag ber tusen gånger om ursäkt. Du förtjänade inte vad jag sa till dig.