Idag är imorgon igår, hur ska jag klara detta?

Idag lossnade en bit av mitt hjärta igen. Igen. Och igen. Jag vet inte riktigt när och hur, men lossnat har det. Jag orkar snart inte laga mig själv. Jag är så otroligt nära att ge upp. Det kommer ju aldrig att bli bra, så då kan jag ju lika gärna strunta i det. Eller?

Varför ska jag leva så här, det gör ju så ont. Trasig Amanda. Här sitter jag i mitt rum, ensam, trasig. Ingen behöver veta. Det blir bra, det är så enkelt men samtidigt så svårt. Det trasiga kan lagas så lätt, eller svårt, beror på vilken väg man väljer. Jag kanske gör allt mer komplicerat än vad det behöver vara. Jag har ju blivit tillsagd förut att jag gör allt mer komlicerat än vad det behöver vara, för att jag tänker för mycket.

Men jag kan INTE stänga av mitt huvud, det är kanske det som är problemet. Det är kanske där det felar.

Jag vet varken ut eller in och jag vill fly verkligheten.

Jag tänker gå på en promenad. Nu. Jag kan inte vara ensam hemma just nu, utomhus låter bättre.