Hjärter dam brevid klöver knekt

Oj oj. Nu faller allt ihop. Korthuset jag så omsorgsfullt har byggt upp fångades av en vindpust och nu dalar allt ner. Jag måste bygga upp det igen. Må så vara att mitt korthus har varit brokigt och inte särskilt vackert, men det stod där. Jag har inte energin att bygga upp det igen.Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Varför gör jag så här? Varför slutar jag bara inte? Varför? Hur kunde det gå så här långt?

Jag vill vara positiv. Jag vill skratta och vara uppåt hela tiden. Men det går bara inte. Jag kan inte. Jag kan inte vara den jag vill vara. Jag vill inte vara mig längre. Det måste få ett slut snart. Situationen är inte hållbar längre, det funkar bara inte.

Jag, jag vet inte längre. Jag är så trött. Nu ger jag snart upp. Jag vill inte ge upp, men jag orkar inte längre. Det är bara för mycket.

Känslan med stort k

Kärlek.

Det är ju underbart.

Hur det upfyller en och får varenda cell i din kropp att slå volter. Fjärilarna i magen känns ju inte helt fel. Man fnittrar också. Det är bra. Man känner sig bra. Allt är bra då man är kär. Även om kärlek kan göra en otroligt ledsen, även om kärlek kan bryta ned en totalt, så är kärlek underbart. Det är en av dom starkaste känslorna man kan känna. Hur en annan person kan fånga ens hjärta och med en blick eller ett fåtal ord kan få en att smälta. Jag må låta som en tonårig tjej med drömmar större än universum(nu är det ju så att jag är en tonårig tjej med drömmar större än universum, men det spelar ju ingen roll), men är det något fel med det? Det är då man slutar drömma, då fjärilarna lämmnar en, det är då man ska vara rädd. Man ska inte vara rädd för att älska helhjärtat. Man ska inte vara rädd för att vara naiv. Man ska vara rädd för att förlora naiviteten.



Jag är kär. På riktigt tror jag. Kan verka konstigt med tanke på att jag aldrig har träffat honom. Men det bryr jag mig inte om. Folk får ha sina åsikter, dom berör mig inte alls. Det känns bra. Men lite jobbigt är det ju. Men jag tror att jag kanske har hittat någon som inte dömer mig för den jag är eller vad jag gör. Ja, han är för bra för mig, men det tycker inte han. Han gillar mig för mig. Han är kär i mig för att jag är jag. Inte kan jag önska mer än det?




Han är söt. Han är speciell. Jag får se hur det går. Drömmer gör jag. Hoppas gör jag ännu mer. Jag ska våga chansa.




Hoppas att ni som läser bloggen också är kära, jag vill unna er den känslan. Alla förtjänar att få vara kär, och fyllas av kärleken.

Och just ja, jag skulle tycka att det vore jätte kul om ni lämnade en kommentar om allt eller inget. Jag gillar att höra från folk, som jag både känner och inte känner. Ett litet hej skulle vara kul liksom.

Lay a blanket on a field, we'll be all alone...

...If the rain comes i'll be your shield. Please god let it come. Let it come. Let it come. Let it come.














"Min" pojke är ju ändå för söt.















Är det så här det ska kännas? Är det så här det ska vara? Jag vill ha svar. Desperat söker jag efter dom, men finner mig alltid tomhänt i slutändan. Vart ska jag söka för att finna svaren? Det är bara ännu en svarslös fråga i mängden. Konstateranden är bättre, konstateranden har svar.

Det finns så mycket ni inte vet om mig. Så mycket ni aldrig kommer att få veta. Vilka tankar som virvlar runt inom mig, känslorna som virvlar bakom mina ögon. Det finns så mycket ni inte behöver veta. Det finns så mycket jag inte kan dela med mig av till någon.





Nu om något helt annat.

Jag åkte hem från Danmark i söndags. Det var något av det jobbigaste jag gjort på länge. Där kände jag att jag levde, levde i en dröm för visso, men jag levde. Jag var lycklig. Jag vill att det alltid ska vara så. Inte bara en temporär flykt från livet. Men jag tar varje chans jag får att fly ett litet tag. Varje chans är värd guld.

Köpenhamn var underbart, inte bara för att staden är otroligt vacker utan främst för att Thomas är där. Han är en av de bästa människorna jag har haft turen att lära känna. Den veckan jag var där kantades av skratt, coca cola och lycka. Det var allt jag hade kunnat hoppas på. Jag behövde den pausen från mig själv.

Det enda problemet är att det är fruktansvärt jobbigt att återgå till vardagen, till den jag är då jag är här. Till tankarna som finns här.



Jag klarar detta. Visst gör jag det?

Everything happens for a reason. That is NO FUCKING REASON.

Jag vill vara arg. Jag vill hata. JAG VILL SKRIKA. Jag vill slå. Jag vill försvinna. Jag vill att allt ska bli bra. Men inte fan. Livet är en orättvis röra som vi inte kan välja.

Jag brukar försöka ha en någorlunda positiv syn på saker och ting, "allt ordnar sig, allt blir bra i slutändan. Kom ihåg, mörker kan inte existera utan ljus.", sure, det låter jävligt bra. Men händelserna under den senaste tiden får mig att tvivla, får mig att tro att det bara var skitsnack från min sida. Jag orkar inte längre.

Det är nog nu.

Min semi-positiva inställning till livet har slagits sönder helt, och nu ligger den splittrad på golvet och såren på mina fötter blöder. Det gör inte ont som man kunde tro. Utan det är en tom känsla. Tomheten är övermäktig. Låt er inte fångas av den, ni kommer sakta men säkert att gå under.










Detta blir mitt sista inlägg innan jag åker till Danmark och min underbara vän Thomas. Jag behöver den där veckan där nere. Jag behöver en paus från livet och skolan och jag behöver en paus från mig. Från den jag är här hemma. Jag behöver en paus.








Vi syns allihopa. Oroa er inte. Allt blir bra.....

Ork måsten och coca-cola

Det är svårt, svårt att vara ung idag. Man blir inte tagen på allvar. Om man inte orkar göra läxorna i tid, då är man lat. Alternativt obrydd. Jag är inte lat eller obrydd om mitt skolarbete. Tvärtom, jag bryr mig otroligt mycket. Men då andra aspekter i ens liv påverkar så mycket att energin och orken inte räcker till. Ja, vad gör man då? Då demoner gräver in sina klor i själen och vägrar släppa taget, då viktiga saker som sömn tas bort ifrån en. Vad gör man då? Vad gör man då fasaden spricker och det starkaste limmet i världen inte kan hålla ihop den? Vad gör man då allt går i superspeed och du själv hålls fast i slowmotion? Det är så lätt att ge upp. Det är så skönt att ge upp. Ge upp.

Kämpa är ett annat alternativ. Jag tror jag ska försöka med det. Jag orkar inte. Men jag ska, jag måste. Dessa måsten. Måsten driver mig till vansinne, men jag måste.


Nu ska jag ta mig ett glas coca-cola.





Speciellt tack till min mentor Britta. Vem kunde ana att man kunde anförtro sig åt en lärare.

Ett tack nummer 2 går ut till Rickard aka Kungen. Utan dig hade skolan inte varit densamma. Du är verkligen uppskattad av inte bara mig, utan även av mina klasskamrater också. Vi diggar dig helt enkelt.

Oj oj sa den äldre damen till sitt manliga sällskap

Fjärilarna i magen. Är det förväntan? Orolighet? Kärlek? Nyfikenhet? Rädsla? Lycka? Ångest? Oj oj. Lugna er små fjärilar.

Ge vika = svag?

Du kan smyga som ingen annan, dina fotsteg är ohörbara och varje gång du kommer blir jag lika överraskad. Hela din närhet får mig att ge vika likt vattenytan som böjer sig för en båts framfart. Min existens upphör för den stund du är hos mig, för den stund du tar över. Jag är chanslös, du är för stark. Jag är din, du förgör mig sakta, så sakta. Tiden sätter sina spår. Du har varit hos mig i fem år. Fem långa år. Jag känner viss trygghet i dig, men samtidigt föraktar jag dig. Jag hatar dig. Jag avskyr dig. Jag älskar dig.



Undrar när du kommer nästa gång. Du vet var jag är. Du hittar mig alltid.

Omtumlad

Underlig dag idag. Det blir bra. Ja, det blir det kanske. Det kanske blir bra ändå. Tiden får utvisa det.





Jag <3 Någon. Så det så.