Lay a blanket on a field, we'll be all alone...

...If the rain comes i'll be your shield. Please god let it come. Let it come. Let it come. Let it come.














"Min" pojke är ju ändå för söt.















Är det så här det ska kännas? Är det så här det ska vara? Jag vill ha svar. Desperat söker jag efter dom, men finner mig alltid tomhänt i slutändan. Vart ska jag söka för att finna svaren? Det är bara ännu en svarslös fråga i mängden. Konstateranden är bättre, konstateranden har svar.

Det finns så mycket ni inte vet om mig. Så mycket ni aldrig kommer att få veta. Vilka tankar som virvlar runt inom mig, känslorna som virvlar bakom mina ögon. Det finns så mycket ni inte behöver veta. Det finns så mycket jag inte kan dela med mig av till någon.





Nu om något helt annat.

Jag åkte hem från Danmark i söndags. Det var något av det jobbigaste jag gjort på länge. Där kände jag att jag levde, levde i en dröm för visso, men jag levde. Jag var lycklig. Jag vill att det alltid ska vara så. Inte bara en temporär flykt från livet. Men jag tar varje chans jag får att fly ett litet tag. Varje chans är värd guld.

Köpenhamn var underbart, inte bara för att staden är otroligt vacker utan främst för att Thomas är där. Han är en av de bästa människorna jag har haft turen att lära känna. Den veckan jag var där kantades av skratt, coca cola och lycka. Det var allt jag hade kunnat hoppas på. Jag behövde den pausen från mig själv.

Det enda problemet är att det är fruktansvärt jobbigt att återgå till vardagen, till den jag är då jag är här. Till tankarna som finns här.



Jag klarar detta. Visst gör jag det?