Awesome tävling!

http://www.tlcsverige.se/tavla

Klicka er in, undersök och tävla! Sjukt grymt!

Oj oj

Det var över ett år sedan jag skrev här.

Och inte mycket har ändrats sedan dess.

Jag är samma person, lite mer komplex bara.

Jag drömmer fortfarande, och blir like nedslagen då jag vet att vissa saker aldrig kommer att hända.

Aldrig

Jag kan inte låta bli att bli ledsen då jag tänker på det faktum att jag aldrig kommer att få det jag vill ha.

Vardag

Imorgon ska jag leka med Sophie. Vi har mycket att prata om. Det ska bli mys. Innan på dagen imorgon ska jag vara med Olivia och hjälpa henne med vissa saker.

På lördag blir det att åka till Jessica i Boden och grilla litegranna. Party så att säga.

Sen på tisdag så kommer finaste Daniel hit. Det ska bli fin fint. Jag har saknat honom.

En annan person jag saknar mycket, det är världens finaste Fia som befinner sig med Mr B i Umeå för tillfället. Inte okeh, om jag ska vara självisk. Jag gillar att ha henne nära. Men så länge FinaFia är nöjd och glad där nere i Västerbotten så är jag nöjd och glad. För hon förtjänar att må bra. Det gör hon.

Jag själv mår okej i dagsläget. Sömnen börjar fucka up som vanligt, men det kommer att ordna sig i sinom tid. Och på tisdag kan jag glömma allt det jobbiga i 11 underbara dagar framåt. Wunderbar.


Puss på alla som läser, och speciellt till SOFIA PERSSON. Yes. Ever so much yes. <3

Emotionellt utsugen

Idag har varit en emotionellt tung dag. Jag vill verkligen inte ha en dag som denna någonsin igen. Aldrig. Jag orkar inte med sådant här.


Låt bara allt ta slut?

Grönsak

Jag ska flytta.

Till England.

Typ.



Vet inte riktigt när. Men i år blir det typ.



På tisdag drar jag till London. Hej då.


Sofia Persson är bäst. <3

Då var det klappat och klart

Den 17 juli åker jag till stockholm med Olivia, hem kommer vi den 28 juli.

4 till 10 agusti åker mamma och jag till London.

Jag gillar att inte vara hemma.


(:

Bakomliggande faktorer.

Meningen med livet, ja. Vad är meningen med livet?

Jag är övertygad om att meningen med livet skiljer sig vitt och brett från person till person. Att samma slut skulle passa in på oss alla verkar väldigt underligt tycker jag.

Vid dags datum är meningen med mitt liv att överleva, ta mig igenom varje dag och för mig att försöka mitt yttersta att inte falla tillbaka till "det". "Det", är den desperata period som har kantat mitt korta liv, då jag tagit till allt mer extrema medel för att komma ifrån det onda. Jag ska inte tillbaka till "det", även om det så tar livet av mig. (En motsägelse, lustigt kan tyckas)

Ändå så känner jag att vägen kanske leder mig tillbaka till "det". Jag hoppas på seratonin nivån. Jag hoppas av hela mitt hjäta.

Som Monica sa: Det har aldrig varit fel på din logik, du kan bara inte tillämpa den ännu.

Och precis så är det. Jag kan inte tillämpa det jag vet är rätt, utan jag faller tillbaka till det som är fel.


Vill någon leka någon dag, ta en milkshake eller så. Hör av er. Ni som betyder något har mitt mobilnummer already.

Underbara älskade

Underbara älskade, jag hatar dig. Jag älskar dig. Jag hatar att älska dig. Jag älskar att hata dig.




Idag var en helt okej dag, jag har gjort absolut nada, men det behövdes.

Imorgon ska jag till mormor och sy, sedan städa lägenheten. Och sedan vet jag ej, kanske Boden Alive? Får se.

Snart ska jag och Olivia boka våran resa till Stockholm och snart fyller jag 18, och snart åker jag och mamma till London, och snart får jag vara med Daniel igen. Underbart. Jag längtar till alla mina snart. Det ska bli fint.

Skakad, inte omrörd.

Jag lovade mig själv. Jag gjorde det. Men du gör det så svårt för mig att stå emot. Jag försöker fixa den fuckade seratonin nivån i min hjärna, men går det? Nej. Jag tror inte det. Kemiska obalanser suger.

Mamma vill att de ska kolla om jag har något fel på min köldkörtel, de vill inte de göra. Big shocker there, eller så inte.

Varje natt vaknar jag upp av mina mardrömmar, obehagligare för varje gång. Men nu är jag i alla fal van vid dem. Nu behöver jag inte två timmar för att lugna ner mig. Nu vet jag att det bara är på låtsas.



Hur lång tid ska det ta? Jag har redan gett det 6 år av mitt liv.

Syrefattiga blåbär

Precis som vanligt har jag ingenting av vikt att förmedla. Jag har aldrig något av vikt att förmedla. Det är sådan jag är, syrefattig liksom.

Idag har jag spenderat pengar. Köpt kläder. Och festis-cactus lime.


Är det så här livet ska kännas? Tomt? Ingenting känns som det ska, inte just nu i alla fall. Jag har ingenting. Jag är ingenting. Jag kommer aldrig att bli någonting eller någon. Nu ska jag bara förlika mig med den känslan.



Imorgon är en ny dag, låt oss hoppas att solen skiner både utanför fönstret och inom mig. Den som lever får veta.


Puss på Sofia Persson. För hon är bra, bäst.

Precis allt och INGET

I augusti åker jag och mamma på semster i sex dagar till London. Impulsboka for the win. Nu ska vi bara hitta ett hotel. Men det löser sig.

Den 23 Juni så ska jag till min psykolog Monica för vad jag tror är sista gången. Jag fyller ju nämligen 18 i Juli. Då får jag inte gå till PBU längre. Jag kanske får gå till Öppenvården och vuxenpsykiatrin, men jag vet inte om jag vill. Jag gick ju bara dit för mammas skull. För att hon inte skulle behöva oroa sig. Visst, Monica är bra. Men jag gillar inte det bemötande jag har fått, ingen respekt för mig. Men så fort mamma var med, då hände det saker.

Allt tjorv med läkarna som inte skött sitt jobb, alla medeciner, beroenden av narkotika som dom gav mig. Nej. Jag tycker inte om hur det har varit. Jobbigt är bara förnamnet. Och det funkar ju hursomhaver inte längre, jag vaknar upp i en dimma varje morgon, för trött för att orka resa mig upp. Så ska det ju inte vara, eller?

Antideppen... Ja den är ju ett kapitel i sig. Jag vet ärligt inte om den fungerar alls. Jag känner ingen skillnad och nu har jag ju faktiskt ätit den i flertalet månader.

Och just det. Då jag åkte in till akuten i februari på grund av mina utslag och blåmärken över hela mig som kom från ingenstans så fick jag det värsta bemötandet i världen.

"Vi får in nog många som dig här. Sluta upp med vad du håller på med"

Tack. Precis vad jag behövde höra. NOT.

VEM FAN SÄGER NÅGOT SÅNT TILL EN ANNAN MÄNNISKA?

Fine, jag vet att jag inte borde göra vad jag gör och så vidare, men vars i hela helvete tog professionalismen vägen. Man säger inte så, speciellt inte då man vet att någon inte mår bra och måste kämpa sig igenom varje dag. Det är inte okej.


Hela mitt liv det senaste året är bara en dimma, minnena kommer och går, speciellt perioden november/december 2008. Då gick jag omkring i en drogframkallad dimma, given till mig av en läkare på PBU. Tack. Tack för att jag missade en del av mitt liv PBU. Tack.

Att jag gör något som är skadligt mot mig själv, ja det vet jag. Att jag borde sluta det vet jag också. Men, hur lätt är det då man ber om hjälp och möts av otrevligheter? Ge upp har aldrig varit ett alternativ även om jag velat göra det mer gånger än jag kan räkna.

Vad har jag egentligen att förlora?

Nu ska jag ta en jordgubbe, låtsas att det är sommar. Och jobba på att inte ge upp, även om det nu ter sig lättare än någonsin.

Nu gick jag sönder

Litegranna gick mitt hjärta i tusen bitar. Men jag kommer över det snart. Det är bara jobbigt som fan i några dagar. Jag älskar ju honom liksom. Det är jobbigt att det ska behöva göra så ont att säga hej då.


Men senast i augusti får jag träffa honom då jag och mamma åker till London i sex dagar. Fint ska det bli.

Gräset är alltid grönare på andra sidan

På onsdag afton så kommer min Daniel hit. Då får jag fly verkligheten en liten stund med honom, och i tolv underbara dagar ska det vara Han och Jag igen. Det kommer att bli fint.



Jag har även en ny klänning till studenten, spännande va?

Och på tal om studenten, hur går det med byxorna Oski?

Intet för intet som lögner räddar en

Och precis som vanligt kommer ett inlägg i bästa Amanda stil. Du gissade helt rätt, negativt och tjatigt kommer det att bli. Kanske lite glatt i slutet, det återstår att se.


Att jag inte sover så bra med tanke på all den jävla medecin jag trycker i mig varje dag gör mig förbannad så att det inte finns någon like. Att sova är ett behov som ej går att ignorera.

Har ni någonsin önskat er något så desperat att det gör ont inuti? Ersätt det ni önskade med sömn så vet ni hur det är för mig. Jag har inte vaknat utvilad på, ja jag vet inte hur länge. Jag minns inte. Så länge sen var det.

Jag börjar lessna så smått nu. För jag känner hur min kropp strejkar, hur min hjärna strejkar och hur varje cell i min kropp skriker nej och återigen NEJ. Jag orkar snart inte ta min medecin längre, fast jag kan ej heller sluta ta den. Pest eller kolera, vad väljer man?


Ge upp? Nej, det kan man ju inte göra.



Snart, så snart får jag vara fri och för första gången andas och sova då jag kan.

Allt och inget, mest inget faktiskt.

Jag har tänkt en hel del på sista tiden. Jag har tänkt och försökt klura ut vad det är jag egentligen tänker på.

Varje dag, varje andetag, varje leende kräver så mycket av mig. Jag är helt utmattad av att ha levt i en lögn i flera år. Allt skulle ju bli bättre, men på ett halvt år så har allt blivit så mycket värre. Allt, precis allt har blivit mer komplicerat, det är inget vanligt liv jag lever, med vanliga tonårs bekymmer. Sure, jag har också mina stunder av tonårs problem. Men jag har även en hemlighet som nästan ingen vet om. En hemlighet som skaver i hjärnan, som lämnar mig utmattad. En hemlighet som måste förbli en hemlighet. Jag kan inte.

Jag orkar inte, men för personerna hemligheten berör så måste jag orka. Jag ska orka. Jag måste.

Varför kunde inte allt bara ha ordnat sig i och med det där otroligt jobbiga mötet med min mamma och onämnda två kvinnor i ett kalt rum med kalla väggar och alla ögon på mig? Varför kunde inte alla dessa piller som läkarna tycker att jag behöver ha gjort någon skillnad? Varför?

Frågan utan svar. Varför.

Jag försöker få ut min frustration på alla de sätt och vis, men INTE på mina vänner och de som står mig nära. Men ibland slinter det även för mig.

Till Sofia Persson. Jag ber tusen gånger om ursäkt. Du förtjänade inte vad jag sa till dig.

Idag är imorgon igår, hur ska jag klara detta?

Idag lossnade en bit av mitt hjärta igen. Igen. Och igen. Jag vet inte riktigt när och hur, men lossnat har det. Jag orkar snart inte laga mig själv. Jag är så otroligt nära att ge upp. Det kommer ju aldrig att bli bra, så då kan jag ju lika gärna strunta i det. Eller?

Varför ska jag leva så här, det gör ju så ont. Trasig Amanda. Här sitter jag i mitt rum, ensam, trasig. Ingen behöver veta. Det blir bra, det är så enkelt men samtidigt så svårt. Det trasiga kan lagas så lätt, eller svårt, beror på vilken väg man väljer. Jag kanske gör allt mer komplicerat än vad det behöver vara. Jag har ju blivit tillsagd förut att jag gör allt mer komlicerat än vad det behöver vara, för att jag tänker för mycket.

Men jag kan INTE stänga av mitt huvud, det är kanske det som är problemet. Det är kanske där det felar.

Jag vet varken ut eller in och jag vill fly verkligheten.

Jag tänker gå på en promenad. Nu. Jag kan inte vara ensam hemma just nu, utomhus låter bättre.

Godmorgon...

...jag har inte sovit i natt.

Jag är trött. Jag orkar inte. Jag vill ge upp nu.

eh. Darling dearest, come join me in despair.

Jag ska bryta vanor, det har jag fått i uppgift av min psykolog. Det är svårt, det är jobbigt, men jag måste försöka. Kalla det gärna ett experiment.

Jag vet inte riktigt hur jag ska klara av mitt liv, utåt sett så har jag koll. Absolut, koll har jag. Eller så inte. Varje dag så går en liten del av mig sönder, och jag försöker desperat laga mig själv, men jag vet inte hur jag ska göra. Men det ordnar sig, jag löser det på något sätt. Hoppas jag. Jag tappar kontrollen, men....Det kan jag ju inte visa åt folk. Nej. Absolut inte. Det är lättare så här.

Det blir bra.

Jag saknar Daniel, jag saknar hur jag mår då jag är med honom. Att han över huvud taget orkar vara med mig är ett mysterium, men jag ska bara tacka och bocka. Jag har tur som har honom, han...Han kan få någon bättre.

Tell me when I will feel alive again

Imorgon kväll så kommer världens bästa Thomas hit. Gud så fint det ska bli. Vi har itne träffats sen i Januari, och det är på tok för länge sen. Han är ju min absoult bästa vän! Eller, han och Olivia delar på den platsen. Hursomhaver, så ska det bli helt underbart skönt att Thomas kommer hit igen. Jag längtar.

Tisdag den 14 april så åker jag till England och världens underbaraste Daniel. Det ska också bli helt underbart. Det längtar jag också till. Massor.




Innerst inne så vill jag känna mig levande, inte gå i samla gamla spår dag ut och dag in. Nej, jag vill få den där levande känslan som jag fick då jag satt högst upp i London eye och hade hela London för mina fötter. Jag vill så gärna känna mig levande igen.