Hejdå!

Nejmen Hejdå allihopa.

Nu åker jag snart. Om 54 timmar sitter jag på planet mot Köpenhamn och en 18 dagars semester hemifrån som ska bli mer underbar än jag kan beskriva med ord. Alla demoner, alla problem, allt det dåliga tänker jag lämna här hemma och nu ska jag vara glad. I 18 dagar ska jag vara lycklig. Det känns bra.


En vecka i Köpenhamn med Thomas som jag saknar något så otroligt. Massa bra! Mamma är en klok kvinna som föreslog att jag skulle åka dit. Och Thomas och hans mamma är underbara människor som tar emot mig med öppna armar, där är jag alltid välkommen. Det vet jag. Thomas är en sådan vän som alla förtjänar att ha, och som jag faktiskt har. Han har aldrig dömt mig, han har aldrig velat att jag ska förändra mig. Nej, han vill att jag ska vara precis som jag är.

Sedan 9 dagar med Daniel, kärlek, i England. Vem kunde ana att man kunde sakna någon så enormt? Doften av honom på min kudde har försvunnit, men jag minns hur söt han var då han sov där. Hur underbart det var att vakna brevid honom. Att ha honom nära. Nej vet ni vad, jag vet hur kärlek känns. Fjärilar-i-magen kärlek. Dom 9 dagarna kommer att vara underbara. Synd att det kommer att ta slut bara. Men det ska jag inte tänka på då jag är där, nej inte alls. Jag ska njuta av varje sekund! Jag ska låta mig själv vara lycklig, och inte sätta käppar i hjulen som jag har en tendens att göra. Långdistans är jobbigt, men värt varje minut av saknad. Han är värd det, för han är det finaste jag har.

Sen tillbaka till Köpenhamn för en natt där, och sedan en hel dags resande med mycket väntande på flygplaster för att sedan hamna här hemma igen. Jag kan inte påstå att jag längtar speciellt mycket tills dess. Nej, jag kommer nog inte att vilja åka hem igen. Men det måste jag ju.



Ha ett bra lov, för det ska jag definitivt ha!

Sova, jul och längtan

Hejsan alla ni som läser min blogg. Antalet uppskattas till 4 personer. Japp. Hej på er. -Glad gubbe-



Idag har jag gjort noll och inget. På grund av trötthet. Nu har jag slutat ta min sömnmedecin. Abstinens symptom suger. Sömnlöshet är ett av dom. Vilket otroligt dåligt abstinens symptom tycker jag, eftersom jag tog medecinen för att bota sömnlöshet. Skit kasst på gränsen till oförskämt. Mycket missnöjd Amanda. Jag har iofs fått 10 tabletter till för att ta i nödfall. Men doktorn var mycket noga med att påpeka att jag INTE borde ta dom om jag inte ABSOLUT måste. Det resulterade i 3 timmars sömn i natt. Jippi. Mamma och pappa sa dock åt mig att ta ett i fredags då jag hade varit vaken i 42 timmar och inte kunde stå upp för att jag var så utmattad.

Jag HATAR sömnlöshet. Ja, caps lock var nödvändigt där. Jag tycker inte synd om mig själv egentligen. Men fy fan vad less jag blir. Man blir ju fan knäpp av att ligga i sängen natt efter natt och inte kunna sova oavsett hur trött man är. Men det finns ju dom som har det värre. Så klaga borde jag inte, men det gör jag ändå. Det är ju ett typiskt I-lands problem, att inte kunna sova. Jag menar, i afrika så dör folk av aids och svält och andra mindre kul saker. Men nu är det så att jag bor i ett I-land och jag kan inte sova. Så jag klagar på det ändå!

Julen kommer närmare med stormsteg och jag har massa saker att fixa innan julafton. Men det löser sig det också. Juletider, jippihej. Eller så inte. Det är bitter ljuvt med jul. Och så fort den är över så åker jag. Jag längtar så enormt. Jag kommer att få en lite drygt vecka med Thomas en av mina bästa vänner i denna värld och 9 dagar med min underbara pojkvän. Ja, det kunde ju lätt vara värre. Jag LÄNGTAR.


Puss på er. Och så får nu ju gärna lämna en liten kommentar om vad ni vill. Ett hej eller vad ni ska göra på nyår eller vilken färg ni har på strumporna just nu. Vad som helst. Puss hej så länge.

Dagens

Blåsten är ju underbar. Eller så inte. Då jag väntade på bussen på väg hem från Olivia ikväll så höll jag på att blåsa iväg. Det var inte det minsta kul. Fy farao. Vad skönt det ska bli att åka härifrån.

På tal om något helt annat.

"I must have done something right
To deserve you in my life
I must have done something right along the way"

Mycket fint tycker jag. Och så känner jag. Fast jag tror ju inte riktigt att jag någonsin har gjort något rätt. Men kanske, kanske har jag det. Jag har ju några underbara människor i mitt liv. Jag har haft tur med dom människorna. Riktigt tur. Japp.

Jag lyssnar på livets musik

Jag vaknar tidigt. Varje morgon. Idag vakande jag klockan 5 på morgonen, kunde inte somna om förrän halv 7. Det är jobbigt. Palla det säger jag bara. Imorgon är det måndag och måndag betyder skola. Det inger obehagskänslor i magregionen. Inte bra. Sista veckan i skolan, och jag ska satsa. Just nu skriver jag på min del av debatten. Sen ska jag pilla på min engelska uppgift och min textkommunikations uppgift. Texten först, engelskan sen för den ska ju lämnas in senare. Sen ska jag även jobba på min mediekommunikationsuppgift som ska in nu i veckan. Det här ordnar sig. Japp det gör det. (Jag är inte stressad alls. Nej, inte jag inte. Nope.)


Suck och dubbelsuck. Men allt ordnar sig i slutändan. Alla lögner sagda till en själv, alla ord utan betydelse kommer att spolas bort med tidvattnet som alltid kommer. Allt blir bra. Det måste jag försöka tro på.

Sju stjärnor i en stjärnsmäll

Nu är det bokat och klart. Köpenhamn och Thomas på nyår! Underbart! Sedan bär det av mot England och Daniel. Dubbelundebart!

I 18 underbara dagar ska jag vara borta från Luleå och allt som spökar här. I 18 dagar ska jag få slippa allt. UNDERBART var ordet. Versaler oja.


Underbart! Hem kommer jag den 15 januari. Åker gör jag den 29 december. Underbartunderbartunderbart.

Jag längtar. Ska bli, just det, underbart!

Tiden läker alla sår. Var det inte så?

Idag var jag i skolan. Hela dagen. Ingen bedrift enligt de flesta, men för mig är det en bedrift. Jag var inte sen, jag gick inte hem tidigare. Jag var där hela dagen. Bra jobbat Amanda.


Lunchen blev äten med Cornelia, Oskar och David på ett mycket tomt bryggeriet. Det var trevligt tycker jag.

Kallt var det idag, minus massa grader. Men det var helt okej. Kyla är ju bara kyla liksom, det kan inte skada en på samma sätt som människor kan. Därför gillar jag kyla, jag kan kontrollera dess påverkan på mig. Människor däremot, dom kan jag inte kontrollera. Människor jag gett mitt hjärta åt kan sticka in dolken hårt och vrida om, hänsynslöst. Det gör lika ont varje gång. Ännu ett hinder i livets framfart, över det ska jag. Frågan är bara hur länge det tar. Tiden får utvisa, precis som alltid. Tiden läker alla sår, tiden gör allt bra igen. Visst gör den?

Kyla, skola och jul

Idag är det kallt. Jag gillar då det är kallt, då fingrarna blir stela och näsan blir kall. Det tycker jag om. Då stjärnorna lyser starkt och natten luktar så friskt och gott, ja då trivs jag.

Jag trivs väl sisådär med livet just nu. Det känns allmänt tungt. Men det klarar jag. Skolan ska tas itu med. Frippe ska hjälpa mig, vi ska organisera och göra en lista och prata med lärare och liknande. Det blir nog bra. Det här klarar jag. Det gör jag.

Julen är på gång också. Bittert tycker jag. Lov är ju underbart, men julen i sig. Överskattat tycker jag. Hepp. Men julen kommer varje år, denna jul ska jag försöka njuta av. Jag har inte njutit av julen på många år. Denna hoppas jag ska bli bra. Min morbror kommer hem tror jag. Det känns bra, han är underbar. Nu bor han utanför västerås, det är inte bra. Inte bra alls. Träffar han på tok för sällan.


Eh. Ja. Det var det.

Lahalalala

Idag snöar det. Då var dagens uppdatering gjord. Det känns ju bra för alla inblandade. Viss gör det?

Att leva eller inte leva. Det är ingen fråga.

Nu då jag skriver dessa första ord är klockan 23:53. Snart ska jag sova. Det ska bli skönt. Sömn ger mig ingenting just nu. Jag vaknar lika trött som då jag gick och la mig, om inte tröttare. Men i längden är det bra. I längden kommer jag att vakna utvilad. Men som mamma sa "det tog inte en vecka för det att bli så här, så det kommer inte att ta en vecka för det att bli bra heller." och det är ju väldigt sant. Tiden är min fiende och min vän. Just nu bara min fiende, men snart så blir den nog min vän också.

På tal om tid, jag är så rädd att vakna upp om 20-30 år och tänka "vad fan har jag gjort med mitt liv?". Jag vill inte tänka en massa "tänk om", jag vill inte ångra någonting. Löjliga drömmar, det är jag medveten om. Men jag vill leva innan det är försent. Målet är: Inga tänk om, go for it. Jag ska leva om det så är det sista jag gör. Jag vägrar att hållas bunden med rep gjorda av folks förväntningar och åsikter. Det är ju mitt liv liksom. Acceptera det eller ignorera det, välj själv. Rör mig inte i ryggen. Om jag väljer fel, ja då lär jag märka det. Om jag väljer rätt, underbart. Varje gång man går vilse i livet hittar man något nytt. Må det vara dåligt, må det vara bra, men en ny erfarenhet är det none the less. Jag ska börja samla på erfarenheter. Jag har redan några. Nu ska samlingen bara bli större.


Lev livet allihopa. Ni får bara en chans.

Hejsan där.

Utvecklingssamtal idag. Det gick ju. Mamma, jag och Frippe pratade på i närmare en timme. Jehupp. Mitt lillfinger gör ont. Jag är förkyld. Imorgon ska jag bowla.

Nu ska jag lyssna på musik. Hejhopp.

Anonym sa

"De märks på människor som försöker. Dom lever"



Då lever jag då. För jag försöker verkligen.


Hej du anonym. Vem är du? Jag vill verkligen höra vad du menade med den kommentaren på mitt inlägg för ett tag sen. Det fascinerade mig.

Intresseklubben noterar

Idag så gick jag till vårdcentralen. Provtagning stod på schemat. Ett blåmärke i vänstra armvecket blev följden. Som min läkare sa: Vi ska utesluta fysiska fel, såsom nedsatt lever-, njur- och köldkörtel funktion. Bland annat. Sedan ska vi kolla dina hormoner, kalcium, kalium osv.

Så nu är mitt blod i tre rör på analys. Håll tummarna att jag mår bra va? Det gör jag. Fast det skulle nästan vara lättare att ta itu med ett fysiskt problem... Då skulle jag få veta varför det är som det är. En konkret orsak.


Idag var ytterligare en tung dag. Jag fösov mig mycket till min irritation. Jag HATAR att försova mig, att vara sen. Men det är jag ändå hela tiden. Jag HATAR att skolan går dåligt för mig. Men jag känner mig fast i en hopplös nedåt spiral. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill fixa allt, nu, gärna för tio minuter sen. Men jag kan inte. Jag vet inte hur jag ska göra för att fixa detta. Detta kommer inte sluta bra.


Jag SKA klara det här. Men jag vet bara inte hur ännu. Jag får lov att prata med alla mina lärare och se vad jag kan göra. Eller kanske inte prata, men skriva till dom iaf. Det är lättare. Jag grät ju nästan då jag pratade med Britta om allt. Ja. Det där ska jag ta itu med på måndag.



Trevlig helg allihopa. Det ska jag försöka ha!

Tung dag idag.

Idag var en tung dag. Tung tung tung. Men Karin och Firris gjorde den bättre då vi gick till stan tillsammans. Jag saknar er faktiskt :/ Och Theresia också!

Tack Karin för att du höll i mig då jag höll på att trilla hela tiden <3


Rickard är nog den bästa läraren någonsin. Idag då jag bad tusen gånger om ursäkt för att jag inte kunde hålla mitt tal så gav han mig en kram och sa precis vad jag behövde höra. Tack Rickard för att du förstår.

Nu kvarstår bara att ta tag i allt annat. Jahapp. Det känns jobbigt. Hur ska jag klara av det här? Det blir intressant att se.

Blåbär makes no sense

Karin skrev till mig på bdb att hon gillar min blogg. Det var kul att höra! (Här skulle jag skrivit en smiely, men jag vill inte ha en smiley. Så detta är istället för en!)




Dagen var ju lite sådär faktiskt. Kunde definitivt varit bättre. Men snart så, snart blir dagarna bra. Hoppas jag.

Inatt hade jag en väldans mysig dröm. Jag har dagdrömt vidare på den idag. Det var mys. Jag gillar att drömma, det har jag skrivit förut, men jag gillar att upprepa mig. Jag tycker att alla borde drömma, spelar ingen roll om det blir en besvikelse i slutändan. Att drömma är ju så underbart just för stunden. En tillfällig fix liksom.

Nej, nu ska jag lägga mig i min säng. Lyssna på musik. Och drömma. (Jag kommer nog tänka lite också, vilket inte är lika bra som att drömma. Tankar brukar förstöra för mig.)

Vem?

Vem försöker jag lura?



Detta måste jag fundera mer på. För lurar någon gör jag.

Allt och inget. Typ.

Jag vet inte riktigt vad jag vill förmedla med detta specifika inlägg. Jag ville bara skriva något helt enkelt. Så skriva ska jag göra!

Under de senaste dagarna har jag tänkt mycket. Massor, faktiskt. Jag kunde vid ett tillfälle känna hur min hjärna gjorde ont. Illa.

"You think way more than normal" Skrev en person till mig. Ja, jo, så kanske det är.

Jag funderar på allting, jag tänker ut möjliga och omöjliga scenarion som berör precis allt i mitt liv. Tankarna läggs på hög och sen så är hjärnan full. Men slutar jag tänka massor för det? Absolut inte, det vore ju den smarta saken att göra. Då måste jag, idiot som man är, fortsätta tänka och förstöra för mig själv. Bra jobbat Amanda *klapp på axeln*.

Summa summarum: Sluta tänk så förbannat!

Verkligheten vs drömmarna

Verkligheten skrämmer mig. Att kallduschas av verkligheten. Det skrämmer mig.



Jag är en drömmare. Jag lever i en värld av fantasier och drömmar som då och då övergår i verklighet. Men i drömmarnas värld känner jag mig säker, trygg. Där bestämmer jag utgången av handlingar begådda av mig själv och andra. Där kan allt vara som jag vill att det ska vara. Men utanför drömmarna måste jag foga mig efter verklighetens vassa kanter, och mer än en gång har jag fått en kant instucken i sidan. Det är lika obehagligt varje gång.


Låt mig drömma. Drömma mig bort till mitt hjärtas åtrådda verklighet. Låt mig drömma.

Hej hopp.

Jag tänker. På allt, hela tiden. Det är inte en lugn stund innanför pannbenet. Det är ju bra. Och dåligt. Då jag vill att tankarna ska lämna mig ifred så gör dom naturligtivs inte det. Vissa tankar är ju otroligt angenäma, men flertalet är av det obehagligare slaget. Det är dom tankarna jag måste lära mig att få distans till. Att inte låta dom ta kontrollen. Det ska jag jobba på.

Hej hopp. Vad otippat inlägg.


Puss.

Hjärter dam brevid klöver knekt

Oj oj. Nu faller allt ihop. Korthuset jag så omsorgsfullt har byggt upp fångades av en vindpust och nu dalar allt ner. Jag måste bygga upp det igen. Må så vara att mitt korthus har varit brokigt och inte särskilt vackert, men det stod där. Jag har inte energin att bygga upp det igen.Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Varför gör jag så här? Varför slutar jag bara inte? Varför? Hur kunde det gå så här långt?

Jag vill vara positiv. Jag vill skratta och vara uppåt hela tiden. Men det går bara inte. Jag kan inte. Jag kan inte vara den jag vill vara. Jag vill inte vara mig längre. Det måste få ett slut snart. Situationen är inte hållbar längre, det funkar bara inte.

Jag, jag vet inte längre. Jag är så trött. Nu ger jag snart upp. Jag vill inte ge upp, men jag orkar inte längre. Det är bara för mycket.

Känslan med stort k

Kärlek.

Det är ju underbart.

Hur det upfyller en och får varenda cell i din kropp att slå volter. Fjärilarna i magen känns ju inte helt fel. Man fnittrar också. Det är bra. Man känner sig bra. Allt är bra då man är kär. Även om kärlek kan göra en otroligt ledsen, även om kärlek kan bryta ned en totalt, så är kärlek underbart. Det är en av dom starkaste känslorna man kan känna. Hur en annan person kan fånga ens hjärta och med en blick eller ett fåtal ord kan få en att smälta. Jag må låta som en tonårig tjej med drömmar större än universum(nu är det ju så att jag är en tonårig tjej med drömmar större än universum, men det spelar ju ingen roll), men är det något fel med det? Det är då man slutar drömma, då fjärilarna lämmnar en, det är då man ska vara rädd. Man ska inte vara rädd för att älska helhjärtat. Man ska inte vara rädd för att vara naiv. Man ska vara rädd för att förlora naiviteten.



Jag är kär. På riktigt tror jag. Kan verka konstigt med tanke på att jag aldrig har träffat honom. Men det bryr jag mig inte om. Folk får ha sina åsikter, dom berör mig inte alls. Det känns bra. Men lite jobbigt är det ju. Men jag tror att jag kanske har hittat någon som inte dömer mig för den jag är eller vad jag gör. Ja, han är för bra för mig, men det tycker inte han. Han gillar mig för mig. Han är kär i mig för att jag är jag. Inte kan jag önska mer än det?




Han är söt. Han är speciell. Jag får se hur det går. Drömmer gör jag. Hoppas gör jag ännu mer. Jag ska våga chansa.




Hoppas att ni som läser bloggen också är kära, jag vill unna er den känslan. Alla förtjänar att få vara kär, och fyllas av kärleken.

Och just ja, jag skulle tycka att det vore jätte kul om ni lämnade en kommentar om allt eller inget. Jag gillar att höra från folk, som jag både känner och inte känner. Ett litet hej skulle vara kul liksom.

Lay a blanket on a field, we'll be all alone...

...If the rain comes i'll be your shield. Please god let it come. Let it come. Let it come. Let it come.














"Min" pojke är ju ändå för söt.















Är det så här det ska kännas? Är det så här det ska vara? Jag vill ha svar. Desperat söker jag efter dom, men finner mig alltid tomhänt i slutändan. Vart ska jag söka för att finna svaren? Det är bara ännu en svarslös fråga i mängden. Konstateranden är bättre, konstateranden har svar.

Det finns så mycket ni inte vet om mig. Så mycket ni aldrig kommer att få veta. Vilka tankar som virvlar runt inom mig, känslorna som virvlar bakom mina ögon. Det finns så mycket ni inte behöver veta. Det finns så mycket jag inte kan dela med mig av till någon.





Nu om något helt annat.

Jag åkte hem från Danmark i söndags. Det var något av det jobbigaste jag gjort på länge. Där kände jag att jag levde, levde i en dröm för visso, men jag levde. Jag var lycklig. Jag vill att det alltid ska vara så. Inte bara en temporär flykt från livet. Men jag tar varje chans jag får att fly ett litet tag. Varje chans är värd guld.

Köpenhamn var underbart, inte bara för att staden är otroligt vacker utan främst för att Thomas är där. Han är en av de bästa människorna jag har haft turen att lära känna. Den veckan jag var där kantades av skratt, coca cola och lycka. Det var allt jag hade kunnat hoppas på. Jag behövde den pausen från mig själv.

Det enda problemet är att det är fruktansvärt jobbigt att återgå till vardagen, till den jag är då jag är här. Till tankarna som finns här.



Jag klarar detta. Visst gör jag det?

Everything happens for a reason. That is NO FUCKING REASON.

Jag vill vara arg. Jag vill hata. JAG VILL SKRIKA. Jag vill slå. Jag vill försvinna. Jag vill att allt ska bli bra. Men inte fan. Livet är en orättvis röra som vi inte kan välja.

Jag brukar försöka ha en någorlunda positiv syn på saker och ting, "allt ordnar sig, allt blir bra i slutändan. Kom ihåg, mörker kan inte existera utan ljus.", sure, det låter jävligt bra. Men händelserna under den senaste tiden får mig att tvivla, får mig att tro att det bara var skitsnack från min sida. Jag orkar inte längre.

Det är nog nu.

Min semi-positiva inställning till livet har slagits sönder helt, och nu ligger den splittrad på golvet och såren på mina fötter blöder. Det gör inte ont som man kunde tro. Utan det är en tom känsla. Tomheten är övermäktig. Låt er inte fångas av den, ni kommer sakta men säkert att gå under.










Detta blir mitt sista inlägg innan jag åker till Danmark och min underbara vän Thomas. Jag behöver den där veckan där nere. Jag behöver en paus från livet och skolan och jag behöver en paus från mig. Från den jag är här hemma. Jag behöver en paus.








Vi syns allihopa. Oroa er inte. Allt blir bra.....

Ork måsten och coca-cola

Det är svårt, svårt att vara ung idag. Man blir inte tagen på allvar. Om man inte orkar göra läxorna i tid, då är man lat. Alternativt obrydd. Jag är inte lat eller obrydd om mitt skolarbete. Tvärtom, jag bryr mig otroligt mycket. Men då andra aspekter i ens liv påverkar så mycket att energin och orken inte räcker till. Ja, vad gör man då? Då demoner gräver in sina klor i själen och vägrar släppa taget, då viktiga saker som sömn tas bort ifrån en. Vad gör man då? Vad gör man då fasaden spricker och det starkaste limmet i världen inte kan hålla ihop den? Vad gör man då allt går i superspeed och du själv hålls fast i slowmotion? Det är så lätt att ge upp. Det är så skönt att ge upp. Ge upp.

Kämpa är ett annat alternativ. Jag tror jag ska försöka med det. Jag orkar inte. Men jag ska, jag måste. Dessa måsten. Måsten driver mig till vansinne, men jag måste.


Nu ska jag ta mig ett glas coca-cola.





Speciellt tack till min mentor Britta. Vem kunde ana att man kunde anförtro sig åt en lärare.

Ett tack nummer 2 går ut till Rickard aka Kungen. Utan dig hade skolan inte varit densamma. Du är verkligen uppskattad av inte bara mig, utan även av mina klasskamrater också. Vi diggar dig helt enkelt.

Oj oj sa den äldre damen till sitt manliga sällskap

Fjärilarna i magen. Är det förväntan? Orolighet? Kärlek? Nyfikenhet? Rädsla? Lycka? Ångest? Oj oj. Lugna er små fjärilar.

Ge vika = svag?

Du kan smyga som ingen annan, dina fotsteg är ohörbara och varje gång du kommer blir jag lika överraskad. Hela din närhet får mig att ge vika likt vattenytan som böjer sig för en båts framfart. Min existens upphör för den stund du är hos mig, för den stund du tar över. Jag är chanslös, du är för stark. Jag är din, du förgör mig sakta, så sakta. Tiden sätter sina spår. Du har varit hos mig i fem år. Fem långa år. Jag känner viss trygghet i dig, men samtidigt föraktar jag dig. Jag hatar dig. Jag avskyr dig. Jag älskar dig.



Undrar när du kommer nästa gång. Du vet var jag är. Du hittar mig alltid.

Omtumlad

Underlig dag idag. Det blir bra. Ja, det blir det kanske. Det kanske blir bra ändå. Tiden får utvisa det.





Jag <3 Någon. Så det så.

Someday I will.

Young girl don't cry. You will soon drift away.

The tears will dry, your wings will spread and you will fly. Just hold on, your time will come. Every single night you ask for a sign that it will all work out fine. Every night you drift away in sleepless dreams. Just hold on. Hold on. Every day a little piece of you die, every day you have to fight just a little bit more. Hold on. Your time will come.

Young girl don't cry. You will soon drift away.













Imorgon, idag, igår. Känslan den består.

Asfaltsblommansomdoftaravdrömmar

Att vilja byta skepnad, liv. Det har vi alla önskat. Jag önskar det nu mer än någonsin. Att gå en mil i någon annans skor, må dom vara förstora, må dom vara försmå, men gå vill jag. En mil i någon annans skor. Dom skulle inte vara mina. Jag skulle få en upplevelse utan dess like. Jag skulle inte behöva vara mig i en mil. En mil är allt jag begär.

Verklighetens vassa kanter petar hål på min drömbubbla.
Jag dras tillbaka och har på mig mina egna skor.

Underbara sömn?

I do not wish for you to die. I do not wish for you to cry. A little rhyme in these trying times. Please dear. Smile.

Jag drömmer mardrömmar.

Into the wall I run. Over and over again.

Jag var hos doktorn idag. En underbar kvinna som det gick fruktansvärt bra att prata med. Det blir uppföljningsbesök, det är jag säker på. Men nu kankse, kanske, jag vågar hoppas på att saker och ting kommer att gå i rätt riktning.

Jag har även tagit ett snack med min mentor, Britta. Så nu är hon instatt i situationen, och jag måste säga att det känns bra. Jag blottar inte mitt innersta för folk. Inte ens mina närmaste vänner i princip. Men Britta vet nu. Och jag tror att det känns bra. Det kommer nog att bli lättare nu då hon vet och förstår. Ja. Det är en bra sak. Hon ska få uppdateringar och så, så att hon vet hur det går.

Det känns bra att hon bryr sig.



Mamma är också nöjd över att jag har varit hos doktorn. Doktorn var nöjd över att jag gick till henne. Fia är nöjd över att jag gick till doktorn. Thomas är nöjd. Storebror min är nöjd. Ja, alla är nöjda.

Jag är nog nöjd jag också.


Vi hoppas på det bästa. Tummen upp.

Imorgon, idag, igår. Nu räcker det. (Enligt mamma)

Jag ska till doktorn. När vet jag inte, men dit ska jag. Idag sa mamma "Det räcker med det här nu. Nu ska vi fxa hjälp åt dig." Så hjälp ska fixas. Detta har varit ett ömt ämne mellan mamma och mig. Jag har tassat runt det på tårna och smugit som bara den. Men mamma vet, mammor vet liksom. Hon har sett hur det har slitit på mig, och att jag snart inte orkar mer. Mamma bryr sig. Därför ska hon, mot min vilja, tvinga mig till doktorn.

Jag gillar inte doktorn. Jag hatar att gå dit. Men nu måste jag. Situationen är inte hållbar. Det funkar bara inte längre. Det blir nog bra ska vi se. Doktorn får lov att fixa mig. Håll tummarna allihopa.

Mamma och jag ska nog prata om det här på måndag, och ringa och boka tid. Vi ska nog få ordning på mig med. Det finns inget som ett hopplöst fall, inte ens jag.

Can't say I was never wrong

Misstag är till för att vi ska lära oss. Varje gång du väljer fel väg så hittar du någonting nytt. Allt formar dig till den du är.


Jag har gjort fruktansvärt många misstag i mitt ännu väldigt korta liv. Misstagen har ett fåtal gånger varit till min fördel, och fler gånger än jag kan räkna har de sårat mig, människor runt om mig och inte minst de personer jag älskar.

Misstag sker. Men måste dom ske så ofta?

Let me sleep, because when I sleep I dream that you are here

Är drömmar ouppnåeliga mål?

Jag börjar tro att dom är det. Drömmen som alltid trycker på i tankarna som aldrig lämnar mig ifred. Drömmen jag åtrår mer än något annat. Den är ouppnåelig. Är det meningen att den ska vara så? Att jag ska drömma för att sedan få drömmen punkterad av verklighetens vassa kanter och störta mot marken i en rasande fart för att landa hårt.

Är det meningen att drömmar ska vara onåbara? Är drömmar helt enkelt för bra för att vara sanna? Är drömmar där för att få oss att inse att verkligheten aldrig kommer att bli lika bra?

Vem har svaren? Skapar vi våra egna svar på samma sätt som vi skapar våra egna drömmar?

Konfunderad tjej_91 ska nu försöka sova. Och drömma. Klockan är 01:35 och tankarna virvlar omkring snabbare än någonsin.

Motivate me.

Nu räcker det. Jag pallar inte mer.

In hate we believe?

Hat. Det omringar oss.

Tror vi att hatet får oss att uppskatta något annat mer? Blir man inte bara ensam och bitter av att hata? Allt detta hat får mig att gå i baklås. Jag hatar själv, jag hatar måndagar, då man måste stiga upp. Jag hatar att vara sjuk. Jag hatar trångsynta människor med, i min mening, löjliga fördommar. Jag hatar en hel del. Men allt hatet som genomsyrar varenda människa känns förjävla jobbigt. Ja, jag svor i min blogg.

Håll med mig nu va? Tycker inte ni att hatet är jobbigt?

Att varje dag hata. Jag finner själv nöje i att hata. Det kan vara uppfriskande. Kalla mig hypokritisk, men allt hatet riktat mot allt och inget känns onödigt och energikrävande. Att hata allt och alla hela tiden, att utnyttja ordet och bortse från dess egentliga, mycket allvarliga, betydelse. Kan vi inte göra bättre än så? Kan vi inte hata det som behöver hatas? Orättvisor, och nu menar jag inte att det regnade en lördag, utan nu menar jag att oskyldiga människor dör. Att hjärtan krossas. (JA, man får hata ett krossat hjärta) Att folk sviker. Och så vidare.

Vi behöver inte hata att vi inte har råd att köpa den där tröjan eller att vi inte får åka någonstans för våra föräldrar som "bara inte förstår hur det är....!". Vi kan ogilla det hur mycket vi vill. Men att hata, det är för mycket.


Hate consumes us.


Jag ska bli bättre på att inte hata. Jag ska bli bättre på att gilla.

Jag älskar

Jag skrev just med Fia på msn. Hon älskar. Hon kommer aldrig att bli ensam tack vare det. En person som älskar kan aldrig bli ensam. Som hon skrev, att älska är det största man kan göra, och att älska sig själv.

Jag älskar. Jag älskar mina vänner, min mamma och min bror. Jag älskar varje dag, oavsett hur mörkt allting ser ut, så älskar jag innerst inne. Det är nog det jag måste komma ihåg. Att jag älskar, och att jag är älskad tillbaka. Även om jag inte älskar mig själv, så finns det människor omkring mig som jag älskar. Jag kommer nog inte att bli ensam jag heller.

Men att älska sig själv är svårt. Det är något jag måste jobba på. Att varje dag påminna mig själv om att jag gör en skillnad i någons liv. Att jag betyder något.

Det är ju svårt. För livets väg kan vara öde, mörk och fruktansvärt kall och ensam ibland. Men bakom varje krök finns det något nytt. Något som förändrar en som person, något som får en att växa.

Mörker kan inte existera utan ljus.

Whisper to me when I sleep. I will know.

Förvirrade tankar rusar ju som vanligt omkring innanför pannbenet. Vad betyder det där? Vad betyder det här? Jag vill ha en ordbok som tolkar tankar. Om det fanns en skulle jag köpa den ögonaböj. Men för tillfället får jag försöka tolka allt så gott det går med min egen, och vänners hjälp. Ja, det får duga.

I skrivande stund är jag mer förvirrad än någonsin förr. G och D är dagens förvirring och orosmoment. Lösning på problemet, om det ens är något problem, går inte för mig att finna. Jag har grävt ett djupt hål, och det är svårt att ta sig upp. Men grävt har jag gjort, så nu får jag stå mitt kast. Men ett sådant här i-lands problem känns verkligen lönlöst att ödsla tid på, då barnen i Afrika svälter. Men vad kan jag göra? Detta i-lands problem är min vardag. Jag bor inte i Afrika jämte med dom svältande barnen. Och dåligt samvete för det tänker jag då inte ha. Mina problem kan verka banala i jämförelse med deras, men problem är dom none the less.

Det är även annat förutom G och D som gnager i mina tankar. Men hur jag ska lösa tankarna, dåliga samvetet och hatet kring det, ja, det vet jag faktiskt inte. Tiden löser allt. Eller hur?


Ingen ska bli sårad.





Idag var jag med Fia. Vi pratade, funderade, var allmänt djupa. Och vi hatade lite också. Vi hatade och älskade, och hatade lite till. Omväxling förnöjer liksom. Vi åt räkmackor, med ägg.

Jag gillar Fia. Med henne kan jag vara mig själv, hon förstår. Det funkar med henne helt enkeltl. Tummen upp så att säga.

Jag drack även en hallonsoda. Hon drack latte. Vi var världsvana på T.A

Två inlägg på en och samma dag? Vad fan? Jag bloggar inte. Jag gör ju faktiskt inte det(detta är något helt annat än bloggande, detta är....hypertext!)

Morgontrött och smått hatisk

Nu har även jag, bloggandets antikrist skaffat mig en blogg. Hur kunde detta hända, jag har svurit dyrt och heligt på att inte bli indragen i bloggandet. Jag skulle stå emot. Men icket. Nu har jag en blogg, men det är faktiskt en skoluppgift. Vi ska i text C blogga. Jahupp. Inte fan vet jag vad en vettig blogg ska innehålla.

Ska man blotta hela sin själ, visa vem man verkligen är på djupet? Ska man berätta om alla fester man varit på och hur otrligt full man blev? Ska man skriva ner varje lösryckt tanke för allmänn beskådan? Eller ska man helt enkelt skriva: Jag åt fiskpinnar idag! Och sen så är det bra med det?


Min blogg kommer att vara kortlivad tror jag. Men säker kan man ju inte vara, jag kanske blir otroligt fascinerad av hela fenomenet och blir bloggerskan nummer ett. (haha, as if!) Men så länge det krävs av mig för skolarbetet kommer bloggen att vara igång. Säkerligen en två- tre inlägg i veckan. Oh mi gosh, jag kanske till och med kommer att ta detta seriöst.

Men innersta känslor kommer nog inte att skrivas här. Det sparar jag till dom som bör veta och inte alla som vill veta.


Peace out.